Jag känner inte till historien bakom båten utanför Ryrhalvön. Den har legat där i många år. Med tiden har den fått en rostig patina och har genererat en och annan bild för många. Inte minst för mig själv.
Jag går ofta ut längs med bergsåsen ut mot Ödegårdslandet som är en del av det vackra naturreservatet på Ryr. Framförallt på våren med dess fantastiska och unika blomprakt. En blomsteräng som underhålls med årlig slåtter.
Den här dagen var långt ifrån vår och blommor. Det var februari och vinter. Isen låg i Svanefjorden men det var lite snö. Anledningen till att jag åkte ut med kameran den här dagen var framför allt tack vare dimman som låg väldigt tät över landskapet.
Dimma är förlåtande, spännande och formande. Ett välkänt landskap som detta blir väldigt annorlunda i dimma. Den döljer saker som stör eller skaver. Bergen och skogen på andra sidan vattnet var borta och var istället ersatt av en vit oändlighet.
Båten, isen och vassen bara anades i dimman och landskapsbilden blev för mig annorlunda och spännande på ett helt annat sätt än om den inte funnits där. När förhållandena är sådana här så är naturen också väldigt tyst som om den inte vill förändra utan bara hålla kvar stunden.
Ingen vind, inga fåglar som hördes. Bara lugn – och det blev för mig ett ögonblick av fotografisk och känslomässig njutning.